Prolog
Dimman låg tät över Finjasjön denna bistra decembermorgon. Den kröp uppför sluttningen mot Tostarps Pensionat likt en spöklik varelse, slingrande sig runt de kala träden och de frostnupna buskarna. Inne på pensionatet rådde en ovanlig stillhet. Anneli och Johan, pensionatets ägare, hade äntligen stängt för säsongen och såg fram emot en välförtjänt ledighet från den 23 december ända fram till 14 januari!
Anneli, en kvinna med energi som ett kärnkraftverk, kilade runt och dubbelkollade att allt var i sin ordning. Johan, en man av få ord men med en blick som kunde få en älg att vända i skogen, satt vid köksbordet och njöt av tystnaden med en kopp kaffe och en jakttidning.
”Johan, har du sett till den där lilla…?” Anneli avbröt sig mitt i meningen. Hennes ögon hade fastnat på något i hallen. ”Men… är det inte…?”
Johan tittade upp från tidningen, ögonbrynen höjda i frågande bågar. Innan han hann fråga vad som stod på, såg han det själv. En liten figur, inte mer än en halvmeter hög, iklädd röd luva och med ett vitt skägg som nådde ner till knäna, sprang med förvånansvärd fart över hallgolvet och in i hissen. Hissdörrarna gled igen med ett ljudligt ping.
Anneli, snabb som en vessla, rusade fram till hissen och tryckte frenetiskt på knappen. Dörrarna öppnades igen, men hissen var tom.
”Var tog han vägen?” utbrast Anneli, hjärtat bultande i bröstet. ”En tomte… i vår hiss?”
Johan, som fortfarande inte riktigt hämtat sig från chocken, muttrade: ”Det måste vara glöggen, Anneli. Eller kanske den där starka julskinkan…”
Men Anneli skakade på huvudet. ”Nej, Johan, jag såg honom! En riktig tomte! Vad gör han här?”
Och så började det. En ledighet som skulle bli allt annat än lugn och fridfull. För det visade sig att tomten i hissen bara var början på en rad märkliga och komiska händelser som skulle vända upp och ner på deras tillvaro. Och mitt i alltihop stod Anneli och Johan, två jordnära människor från den skånska landsbygden, öga mot öga med det övernaturliga.
Kapitel 1: ”Spöken, skinkor och en svävande kaffekokare”
Den första dagen av den tänkta ledigheten gick åt till att försöka övertyga sig själva om att tomten i hissen bara var en synvilla. ”Stress,” sa Johan med bestämdhet. ”Vi har jobbat för hårt. Hjärnan spelar oss ett spratt.”
Anneli var inte lika säker. Hon hade sett tomten med sina egna ögon, små, pliriga och busiga och sa: ”Men Johan, han hade ju till och med en liten säck på ryggen!”
”En säck?” Johan himlade med ögonen. ”Du inbillar dig, gumman. Kom nu, vi dricker lite kaffe och glömmer allt det här.”
Men att glömma visade sig vara lättare sagt än gjort. Redan nästa morgon vaknade de till ett öronbedövande brak från köket. När de rusade ner möttes de av en syn som fick dem att tappa hakan. Kaffekokaren, en trotjänare i rostfritt stål, svävade i luften, snurrade runt, runt och spydde ut kaffe över hela köksgolvet.
”Men… vad i hela friden…?” stammade Anneli, ögonen stora som tefat.
Johan, som trots allt var en man van vid både vilda djur och trasiga traktorer, tog sig samman. ”Lugn, Anneli. Det måste finnas en logisk förklaring.” Han närmade sig försiktigt den svävande kaffekokaren, som nu hade börjat spruta kaffe i taket. ”Kanske en kortslutning? Eller… en gasläcka?”
Just som han sträckte sig efter kaffekokaren, hördes ett gällt skratt från hallen. Både Anneli och Johan vände sig om och fick se den lille tomten stå där, dubbelvikt av skratt. Han pekade på kaffekokaren och tjöt: ”Ho ho ho! Lite morgonmotion! Ni människor är så stela!”
Anneli kände hur ilskan steg inom henne. ”Men… din lilla…!” Hon rusade mot tomten, men han var snabbare. Med en elegant piruett försvann han in i skafferiet.
Johan stod kvar i köket, blöt av kaffe och med en känsla av att verkligheten hade börjat spricka. ”Anneli,” ropade han, ”tror du att vi kanske borde ringa… en präst?”
”En präst?” Annelis röst hördes från skafferiet. ”Johan, kom hit! Du måste se det här!”
Johan skyndade sig in i skafferiet. Där, mitt bland syltburkar och mjölpåsar, stod tomten och mumsade på en julskinka. ”Mmm,” sa han med munnen full, ”den här skinkan är ju himmelsk! Har ni mer?”
Anneli och Johan stirrade på varandra. Det här var ju helt absurt! En tomte som åt julskinka i deras skafferi mitt i vintern? Vad skulle de göra?
Just då hördes ett ljud från hallen. Det lät som… fotsteg? Tunga, klumpiga fotsteg. Och ett dovt stönande. Anneli och Johan växlade en orolig blick. Vem kunde det vara?
Kapitel 2: ”Gengångare, gäss och en gnutta galenskap”
Fotstegen närmade sig. Tungt och släpande, ackompanjerade av ett gutturalt stönande som fick håret att resa sig på armarna. Anneli grep tag i en kavel, redo att försvara sig mot vad det än var som närmade sig. Johan, som trots allt var jägare, kände instinktivt efter fickkniven i byxfickan.
Dörren till skafferiet flög upp med en smäll, och in i det trånga utrymmet klev… en gås. En stor, vit gås med ilskna ögon och en attityd som tydde på att den ägde stället. Gåsen spanade in Anneli och Johan med en blick som sa ”Vad gör ni i mitt skafferi?”, vände sig sedan om och började metodiskt picka på en påse potatismjöl.
”En… gås?” Anneli sänkte försiktigt kaveln. ”Var kom den ifrån?”
Johan kliade sig i huvudet. ”Jag har ingen aning. Vi har ju inga gäss.”
Just då hördes ett nytt ljud från hallen. Den här gången lät det som… gråt? En hjärtskärande, klagande gråt. Anneli och Johan lämnade gåsen i skafferiet och smög ut i hallen. Där, mitt på golvet, satt en genomskinlig gestalt och snyftade högljutt. Det var en kvinna, klädd i en gammaldags klänning, med långt, vågigt hår och ett ansikte fyllt av sorg.
”Ett… spöke?” viskade Anneli, fascinerad och skrämd på samma gång.
Johan, som aldrig varit särskilt vidskeplig, mumlade: ”Det måste vara ett skämt. Någon driver med oss.”
Spöket tittade upp, och hennes röst, svag och sorgsen, fyllde rummet. ”Åh, kära ni, kan ni hjälpa mig? Jag har förlorat min älskade Gustav!”
Anneli, som hade ett hjärta av guld, kunde inte låta bli att känna medlidande. ”Vem är Gustav?” frågade hon försiktigt.
”Min fästman,” snyftade spöket. ”Han försvann spårlöst för femtio år sedan. Och nu… nu kan jag inte finna ro förrän jag vet vad som hände honom.”
Johan himlade med ögonen. ”Femtio år sedan? Det här är ju löjligt!”
Men Anneli ignorerade honom. ”Berätta mer,” sa hon till spöket. ”Vad hände?”
Spöket, som hette Agnes, berättade sin historia. Hon och Gustav hade varit förlovade och planerat att gifta sig på Tostarps Pensionat, som på den tiden var ett vilohem där deras favoritpräst tillbringade all sin tid. Men dagen innan bröllopet försvann Gustav spårlöst. Agnes letade överallt, men hittade honom aldrig. Nu, femtio år senare, vandrade hon fortfarande omkring som ett spöke, fångad i sin sorg och sin längtan efter Gustav.
Anneli kände en klump i halsen. ”Stackars Agnes,” sa hon. ”Vi ska hjälpa dig att hitta Gustav.”
Johan suckade. ”Anneli, det här är galenskap! Vi kan inte leta efter en man som försvann för femtio år sedan!”
Men Anneli var fast besluten. ”Jo, det kan vi visst! Och vi ska börja med att leta i källaren!”
Och så började ett nytt kapitel i den minst sagt märkliga historien om Tostarps Pensionat. Ett kapitel fyllt av spöken, gåsar, försvunna fästmän och en hel del oväntade vändningar.
Kapitel 3: ”Källaren, kaffet och den klagande kanariefågeln”
Källaren på Tostarps Pensionat var en mörk och fuktig historia. Spindelväv draperade väggarna likt makabra gardiner, och en unken doft av mögel och glömda potatisar låg tung i luften. Anneli, beväpnad med en ficklampa och en beslutsamhet som kunde sänka skepp, ledde vägen ner för den knarrande trappan. Johan följde efter, motvilligt men nyfiken, med Agnes svävande tätt bakom.
”Här inne någonstans måste Gustav vara,” sa Agnes med en darrande röst. ”Jag känner det på mig.”
”Men Agnes,” invände Johan, ”om han försvann för femtio år sedan, så är han väl knappast… ja, du vet…”
Agnes himlade med sina genomskinliga ögon. ”Johan, du är så jordnära! Gustav kan vara fångad här nere i någon slags… tidsbubbla! Eller förvandlad till en… en fladdermus!”
Anneli fnös. ”En fladdermus? Agnes, du har sett för många skräckfilmer.”
Just då hördes ett ljud från källarens djup. Det lät som… sång? En tunn, pipig sång, som en blandning av en operaaria och en kattkonsert. Anneli, Johan och Agnes stirrade på varandra. Vem sjöng?
De följde ljudet genom en labyrint av hyllor fyllda med dammiga syltburkar och inlagda gurkor. Sången blev starkare och starkare, och till slut nådde de fram till en liten dörr i slutet av gången. Anneli knackade försiktigt.
”Hallå?” ropade hon. ”Är det någon där?”
Sången tystnade. En röst, gnällig och irriterad, hördes inifrån: ”Ja, vad är det? Kan man inte få vara ifred?”
Anneli öppnade dörren. I det lilla rummet, upplyst av en ensam glödlampa, satt en kanariefågel i en bur och försökte lära sig sjunga..
”En… kanariefågel?” utbrast Johan. ”Vad gör den här nere i källaren?”
Kanariefågeln blängde på dem med sina pärlsvarta ögon. ”Jag heter Kalle,” sa han med en viktig min. ”Och jag är fånge på detta hemska ställe!”
Anneli kände sig förvirrad. Först en tomte, sedan en gås, ett spöke och nu en talande kanariefågel? Vad var det som pågick egentligen?
”Kalle,” sa hon försiktigt, ”vet du något om en man som heter Gustav? Han försvann här för femtio år sedan.”
Kalle fnös. ”Gustav? Den gamle tråkmånsen? Han stack ju med Trädgårdsmästaren, den lilla raringen!”
Agnes flög upp i luften, hennes genomskinliga gestalt vibrerande av ilska. ”Vad sa du? Gustav stack med Trädgårdsmästaren?”
Kalle nickade. ”Japp. De rymde till Paris och levde lyckliga i alla sina dagar.”
Agnes bleknade. ”Paris?” viskade hon. ”Men… men jag väntade på honom i alla dessa år…”
Plötsligt kände Anneli en stark doft av kaffe. ”Johan,” sa hon, ”känner du det?”
Johan nickade. ”Det kommer från… skafferiet!”
De rusade tillbaka till skafferiet, med Agnes och Kalle hack i häl. Där, mitt bland syltburkarna och mjölpåsarna, stod tomten och bryggde kaffe på ett spritkök. Han hade dukat upp ett bord med pepparkakor och lussebullar, och gåsen satt bredvid honom och mumsade på en ostmacka.
”Varsågoda,” sa tomten med ett leende. ”Kaffet är klart!”
Anneli och Johan stirrade på varandra. Det här var ju helt galet! Men samtidigt… var det inte lite mysigt också? Kanske var det precis vad de behövde, mitt i all detta kaos: en kopp kaffe med en tomte, en gås, ett spöke och en talande kanariefågel.
Kapitel 4: ”Poltergeist, präster och panikartad pajkastning”
Kaffet var starkt, pepparkakorna smälte i munnen och lussebullarna var saftiga. Anneli och Johan, som för bara några timmar sedan varit övertygade om att de höll på att bli galna, började vänja sig vid det absurda sällskapet. Tomten, som presenterade sig som Nils, visade sig vara en riktig charmör med glimten i ögat och en outsinlig repertoar av roliga historier. Gåsen, som hette Gunhild, var mer tillbakadragen men hade en torr humor som fick Anneli att fnissa. Kalle, kanariefågeln, kvittrade glatt från sin bur och kommenterade allt och alla med syrliga kommentarer. Och Agnes, spöket, hade slutat gråta och lyssnade nu fascinerat på Nils historier om tomtelivet på Nordpolen.
Men lugnet varade inte länge. Plötsligt började det hända saker i skafferiet. Syltburkar flög genom luften, mjölpåsar välte och en burk inlagda gurkor exploderade med en ljudlig smäll. Anneli duckade för en flygande pepparkaka, Johan fick en påse socker över sig och Nils skrek: ”En Poltergeist! Akta er!”
Gunhild, gåsen, kacklade högt och flaxade med vingarna. Kalle, kanariefågeln, började sjunga en falsk version av ”O Helga Natt”. Agnes, spöket, svävade runt i rummet och ropade: ”Gustav! Är det du? Är det du?”
Mitt i kaoset kom Johan på en idé. ”Prästen!” ropade han. ”Vi måste ringa prästen!”
Anneli nickade. ”Bra idé! Han kanske kan driva ut Poltergeisten!”
Johan sprang till telefonen och slog numret till kyrkoherden. Medan han väntade på svar, fortsatte kaoset i skafferiet. En paj, som Anneli hade bakat tidigare på dagen, lyfte från bordet och delade sig i luften. Pajbitar flög genom rummet som projektiler, och snart var alla, inklusive Nils, Gunhild, Kalle och Agnes, täckta av blåbär och vaniljsås.
När prästen äntligen svarade, försökte Johan förklara situationen. ”Jo, hej… det är Johan på Tostarps Pensionat… vi har lite problem… en tomte, en gås, ett spöke, en talande kanariefågel och en poltergeist… ja, precis… i skafferiet…”
Prästen, en vänlig men något förvirrad man, försökte lugna Johan. ”Ta det lugnt, min son. Andas djupt. Jag kommer direkt.”
En halvtimme senare anlände prästen till Tostarps Pensionat. Beväpnad med bibel och vigvatten, steg han in i skafferiet. Synen som mötte honom fick honom att tappa andan. Tomten, gåsen, spöket och kanariefågeln satt runt bordet, täckt av paj, och stirrade på honom med stora ögon. Poltergeisten verkade ha lugnat ner sig, men luften var fortfarande tjock av spänning.
Prästen harklade sig. ”Ehm… får jag be om största möjliga tystnad?”
Men innan han hann börja läsa ur bibeln, hände något oväntat. Gunhild, gåsen, hoppade upp på bordet, sträckte ut halsen och… började sjunga. Och det var inte vilken sång som helst. Hon sjöng ”Inte Ens En Kolvastång” med Joddla Med Siv, och hon sjöng den med en röst som fick änglarna att gråta.
Prästen, tomten, spöket, kanariefågeln och Anneli och Johan stirrade på Gunhild med öppen mun. Ingen hade kunnat ana att den tillbakadragna gåsen hade en sådan röst. När hon sjungit klart, rådde en andäktig tystnad i skafferiet.
Till slut bröt prästen tystnaden. ”Det här… det här var ju fantastiskt!” utbrast han. ”Gunhild, du har en röst från himlen!”
Och så, mitt i all kaos och förvirring, hittade de en gemensam glädje i musiken. Prästen glömde bort att driva ut Poltergeisten, tomten glömde bort sina tomteuppdrag, spöket glömde bort sin sorg och kanariefågeln glömde bort att vara gnällig. Tillsammans sjöng de julsånger, åt pepparkakor och drack kaffe, och för en stund kändes det som om allt var möjligt.
Kapitel 5: ”Förklaringar, försoning och en uppdykande fästman”
Efter den spontana konserten i skafferiet infann sig ett märkligt lugn. Poltergeisten hade försvunnit, syltburkarna stod prydligt på hyllorna och mjölpåsarna stod stadigt på golvet. Anneli och Johan, utmattade men upprymda, satt vid bordet tillsammans med sina nya vänner. Nils, tomten, hade slutat kasta pepparkakor och berättade nu lugnt om hur han hamnat på Tostarps Pensionat av misstag. Han hade egentligen varit på väg till en förskola i närheten, men hans magiska kompass hade fått fnatt och lett honom fel.
”Det är den där förbaskade mobilmasten,” muttrade han. ”Den stör ut all magi.”
Gunhild, gåsen, hade sjungit sig hes och satt nu och drack te med honung. Kalle, kanariefågeln, hade slutat vara gnällig och kvittrade nu glatt ikapp med radion. Och Agnes, spöket, hade slutat gråta och funderade nu på hur hon skulle ta sig till Paris för att leta upp Gustav.
”Fast jag är lite besviken på honom,” sa hon. ”Att han stack med trädgårdsmästaren…”
Just då började det lysa starkt i rummet. Alla kisade mot ljuset, och mitt i allt dök en gestalt upp. Det var en man, klädd i en gammaldags kostym, med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
”Gustav?” utbrast Agnes. ”Är det verkligen du?”
Mannen stirrade på Agnes. ”Agnes? Men… hur är det möjligt? Du är ju… ung!”
Det visade sig att Gustav, precis som Agnes, hade fastnat i en tidsbubbla. Han hade levt i femtio år i en parallell verklighet, också han på jakt efter sin försvunna fästmö. Nu, tack vare poltergeisten och den magiska energin i Gunhilds sång, hade tidsbubblan spruckit och de hade återförenats.
Anneli och Johan, som bevittnat allt detta, kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Det här var ju en riktig kärlekshistoria!
Nils, tomten, harklade sig. ”Nu när allt är löst, så måste jag nog fortsätta min resa,” sa han. ”Det är många barn som väntar på sina julklappar.”
Gunhild, gåsen, kacklade instämmande. ”Jag följer med dig, Nils. Det är dags att flyga söderut.”
Kalle, kanariefågeln, flaxade med vingarna. ”Jag hänger på! Paris låter spännande.”
Och så, lika plötsligt som de dykt upp, försvann tomten, gåsen och kanariefågeln. Kvar i skafferiet stod Anneli, Johan, Agnes och Gustav.
”Tack för allt,” sa Agnes med ett leende. ”Ni har gett mig mitt liv tillbaka.”
Gustav tog Agnes hand. ”Och du har gett mig mitt,” sa han. ”Nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar.”
Och med det flöt Agnes och Gustav ut ur skafferiet, hand i hand, redo att börja sitt nya liv tillsammans. Anneli och Johan stod kvar, ensamma men fyllda av värme och glädje. De hade upplevt det mest otroliga, och de visste att de aldrig skulle glömma den här julen.
När de gick upp ur källaren, kände de sig lugna och förväntansfulla. Deras ledighet hade visserligen inte blivit som de tänkt sig, men den hade varit fylld av magi, skratt och kärlek. Och vem vet, kanske skulle de få fler oväntade besök i framtiden. Tostarps Pensionat var ju trots allt en plats där allt var möjligt.
Epilog
Våren kom till Tostarps Pensionat med spirande grönska och fågelsång. Anneli och Johan hade öppnat igen efter sin minst sagt händelserika ledighet, och gästerna strömmade till. Ryktets hade spridit sig om den goda maten, den vackra utsikten och den… unika atmosfären. Många kom dit i hopp om att få se en skymt av tomten, gåsen eller spöket, men de enda övernaturliga inslagen var det ovanligt starka kaffet och den ständigt leende Anneli.
En solig eftermiddag satt Anneli och Johan på verandan och njöt av lugnet. De hade precis serverat lunch till en busslast pensionärer och nu var det dags för en välförtjänt kaffepaus.
”Du Johan,” sa Anneli, ”kommer du ihåg tomten Nils?”
Johan log. ”Hur skulle jag kunna glömma honom? Han var ju inte direkt diskret.”
”Och Gunhild, gåsen?” Anneli fnissade. ”Hon hade en fantastisk röst, eller hur?”
”Ja, det var en riktig överraskning,” sa Johan. ”Och Kalle, kanariefågeln… undrar hur han har det i Paris?”
Just då hördes ett ljud från himlen. De tittade upp och fick se en flock gäss flyga förbi i en perfekt V-formation. Och längst fram, ledande flocken, flög en stor, vit gås.
”Titta, Johan!” utbrast Anneli. ”Det är Gunhild!”
De vinkade till gåsen, och Gunhild svarade med ett glatt kacklande. Bredvid henne flög en liten, rödklädd figur.
”Och Nils!” ropade Johan. ”Han har hittat en ny kompass!”
Anneli och Johan skrattade och vinkade tills flocken försvunnit ur sikte. De visste att deras vänner hade det bra, och de kände en varm glädje sprida sig i kroppen. Livet på Tostarps Pensionat var kanske inte alltid lugnt och förutsägbart, men det var definitivt aldrig tråkigt.
Prolog
Dimman låg tät över Finjasjön denna bistra decembermorgon. Den kröp uppför sluttningen mot Tostarps Pensionat likt en spöklik varelse, slingrande sig runt de kala träden och de frostnupna buskarna. Inne på pensionatet rådde en ovanlig stillhet. Anneli och Johan, pensionatets ägare, hade äntligen stängt för säsongen och såg fram emot en välförtjänt ledighet från den 23 december ända fram till 14 januari!
Anneli, en kvinna med energi som ett kärnkraftverk, kilade runt och dubbelkollade att allt var i sin ordning. Johan, en man av få ord men med en blick som kunde få en älg att vända i skogen, satt vid köksbordet och njöt av tystnaden med en kopp kaffe och en jakttidning.
”Johan, har du sett till den där lilla…?” Anneli avbröt sig mitt i meningen. Hennes ögon hade fastnat på något i hallen. ”Men… är det inte…?”
Johan tittade upp från tidningen, ögonbrynen höjda i frågande bågar. Innan han hann fråga vad som stod på, såg han det själv. En liten figur, inte mer än en halvmeter hög, iklädd röd luva och med ett vitt skägg som nådde ner till knäna, sprang med förvånansvärd fart över hallgolvet och in i hissen. Hissdörrarna gled igen med ett ljudligt ping.
Anneli, snabb som en vessla, rusade fram till hissen och tryckte frenetiskt på knappen. Dörrarna öppnades igen, men hissen var tom.
”Var tog han vägen?” utbrast Anneli, hjärtat bultande i bröstet. ”En tomte… i vår hiss?”
Johan, som fortfarande inte riktigt hämtat sig från chocken, muttrade: ”Det måste vara glöggen, Anneli. Eller kanske den där starka julskinkan…”
Men Anneli skakade på huvudet. ”Nej, Johan, jag såg honom! En riktig tomte! Vad gör han här?”
Och så började det. En ledighet som skulle bli allt annat än lugn och fridfull. För det visade sig att tomten i hissen bara var början på en rad märkliga och komiska händelser som skulle vända upp och ner på deras tillvaro. Och mitt i alltihop stod Anneli och Johan, två jordnära människor från den skånska landsbygden, öga mot öga med det övernaturliga.
Kapitel 1: ”Spöken, skinkor och en svävande kaffekokare”
Den första dagen av den tänkta ledigheten gick åt till att försöka övertyga sig själva om att tomten i hissen bara var en synvilla. ”Stress,” sa Johan med bestämdhet. ”Vi har jobbat för hårt. Hjärnan spelar oss ett spratt.”
Anneli var inte lika säker. Hon hade sett tomten med sina egna ögon, små, pliriga och busiga och sa: ”Men Johan, han hade ju till och med en liten säck på ryggen!”
”En säck?” Johan himlade med ögonen. ”Du inbillar dig, gumman. Kom nu, vi dricker lite kaffe och glömmer allt det här.”
Men att glömma visade sig vara lättare sagt än gjort. Redan nästa morgon vaknade de till ett öronbedövande brak från köket. När de rusade ner möttes de av en syn som fick dem att tappa hakan. Kaffekokaren, en trotjänare i rostfritt stål, svävade i luften, snurrade runt, runt och spydde ut kaffe över hela köksgolvet.
”Men… vad i hela friden…?” stammade Anneli, ögonen stora som tefat.
Johan, som trots allt var en man van vid både vilda djur och trasiga traktorer, tog sig samman. ”Lugn, Anneli. Det måste finnas en logisk förklaring.” Han närmade sig försiktigt den svävande kaffekokaren, som nu hade börjat spruta kaffe i taket. ”Kanske en kortslutning? Eller… en gasläcka?”
Just som han sträckte sig efter kaffekokaren, hördes ett gällt skratt från hallen. Både Anneli och Johan vände sig om och fick se den lille tomten stå där, dubbelvikt av skratt. Han pekade på kaffekokaren och tjöt: ”Ho ho ho! Lite morgonmotion! Ni människor är så stela!”
Anneli kände hur ilskan steg inom henne. ”Men… din lilla…!” Hon rusade mot tomten, men han var snabbare. Med en elegant piruett försvann han in i skafferiet.
Johan stod kvar i köket, blöt av kaffe och med en känsla av att verkligheten hade börjat spricka. ”Anneli,” ropade han, ”tror du att vi kanske borde ringa… en präst?”
”En präst?” Annelis röst hördes från skafferiet. ”Johan, kom hit! Du måste se det här!”
Johan skyndade sig in i skafferiet. Där, mitt bland syltburkar och mjölpåsar, stod tomten och mumsade på en julskinka. ”Mmm,” sa han med munnen full, ”den här skinkan är ju himmelsk! Har ni mer?”
Anneli och Johan stirrade på varandra. Det här var ju helt absurt! En tomte som åt julskinka i deras skafferi mitt i vintern? Vad skulle de göra?
Just då hördes ett ljud från hallen. Det lät som… fotsteg? Tunga, klumpiga fotsteg. Och ett dovt stönande. Anneli och Johan växlade en orolig blick. Vem kunde det vara?
Kapitel 2: ”Gengångare, gäss och en gnutta galenskap”
Fotstegen närmade sig. Tungt och släpande, ackompanjerade av ett gutturalt stönande som fick håret att resa sig på armarna. Anneli grep tag i en kavel, redo att försvara sig mot vad det än var som närmade sig. Johan, som trots allt var jägare, kände instinktivt efter fickkniven i byxfickan.
Dörren till skafferiet flög upp med en smäll, och in i det trånga utrymmet klev… en gås. En stor, vit gås med ilskna ögon och en attityd som tydde på att den ägde stället. Gåsen spanade in Anneli och Johan med en blick som sa ”Vad gör ni i mitt skafferi?”, vände sig sedan om och började metodiskt picka på en påse potatismjöl.
”En… gås?” Anneli sänkte försiktigt kaveln. ”Var kom den ifrån?”
Johan kliade sig i huvudet. ”Jag har ingen aning. Vi har ju inga gäss.”
Just då hördes ett nytt ljud från hallen. Den här gången lät det som… gråt? En hjärtskärande, klagande gråt. Anneli och Johan lämnade gåsen i skafferiet och smög ut i hallen. Där, mitt på golvet, satt en genomskinlig gestalt och snyftade högljutt. Det var en kvinna, klädd i en gammaldags klänning, med långt, vågigt hår och ett ansikte fyllt av sorg.
”Ett… spöke?” viskade Anneli, fascinerad och skrämd på samma gång.
Johan, som aldrig varit särskilt vidskeplig, mumlade: ”Det måste vara ett skämt. Någon driver med oss.”
Spöket tittade upp, och hennes röst, svag och sorgsen, fyllde rummet. ”Åh, kära ni, kan ni hjälpa mig? Jag har förlorat min älskade Gustav!”
Anneli, som hade ett hjärta av guld, kunde inte låta bli att känna medlidande. ”Vem är Gustav?” frågade hon försiktigt.
”Min fästman,” snyftade spöket. ”Han försvann spårlöst för femtio år sedan. Och nu… nu kan jag inte finna ro förrän jag vet vad som hände honom.”
Johan himlade med ögonen. ”Femtio år sedan? Det här är ju löjligt!”
Men Anneli ignorerade honom. ”Berätta mer,” sa hon till spöket. ”Vad hände?”
Spöket, som hette Agnes, berättade sin historia. Hon och Gustav hade varit förlovade och planerat att gifta sig på Tostarps Pensionat, som på den tiden var ett vilohem där deras favoritpräst tillbringade all sin tid. Men dagen innan bröllopet försvann Gustav spårlöst. Agnes letade överallt, men hittade honom aldrig. Nu, femtio år senare, vandrade hon fortfarande omkring som ett spöke, fångad i sin sorg och sin längtan efter Gustav.
Anneli kände en klump i halsen. ”Stackars Agnes,” sa hon. ”Vi ska hjälpa dig att hitta Gustav.”
Johan suckade. ”Anneli, det här är galenskap! Vi kan inte leta efter en man som försvann för femtio år sedan!”
Men Anneli var fast besluten. ”Jo, det kan vi visst! Och vi ska börja med att leta i källaren!”
Och så började ett nytt kapitel i den minst sagt märkliga historien om Tostarps Pensionat. Ett kapitel fyllt av spöken, gåsar, försvunna fästmän och en hel del oväntade vändningar.
Kapitel 3: ”Källaren, kaffet och den klagande kanariefågeln”
Källaren på Tostarps Pensionat var en mörk och fuktig historia. Spindelväv draperade väggarna likt makabra gardiner, och en unken doft av mögel och glömda potatisar låg tung i luften. Anneli, beväpnad med en ficklampa och en beslutsamhet som kunde sänka skepp, ledde vägen ner för den knarrande trappan. Johan följde efter, motvilligt men nyfiken, med Agnes svävande tätt bakom.
”Här inne någonstans måste Gustav vara,” sa Agnes med en darrande röst. ”Jag känner det på mig.”
”Men Agnes,” invände Johan, ”om han försvann för femtio år sedan, så är han väl knappast… ja, du vet…”
Agnes himlade med sina genomskinliga ögon. ”Johan, du är så jordnära! Gustav kan vara fångad här nere i någon slags… tidsbubbla! Eller förvandlad till en… en fladdermus!”
Anneli fnös. ”En fladdermus? Agnes, du har sett för många skräckfilmer.”
Just då hördes ett ljud från källarens djup. Det lät som… sång? En tunn, pipig sång, som en blandning av en operaaria och en kattkonsert. Anneli, Johan och Agnes stirrade på varandra. Vem sjöng?
De följde ljudet genom en labyrint av hyllor fyllda med dammiga syltburkar och inlagda gurkor. Sången blev starkare och starkare, och till slut nådde de fram till en liten dörr i slutet av gången. Anneli knackade försiktigt.
”Hallå?” ropade hon. ”Är det någon där?”
Sången tystnade. En röst, gnällig och irriterad, hördes inifrån: ”Ja, vad är det? Kan man inte få vara ifred?”
Anneli öppnade dörren. I det lilla rummet, upplyst av en ensam glödlampa, satt en kanariefågel i en bur och försökte lära sig sjunga..
”En… kanariefågel?” utbrast Johan. ”Vad gör den här nere i källaren?”
Kanariefågeln blängde på dem med sina pärlsvarta ögon. ”Jag heter Kalle,” sa han med en viktig min. ”Och jag är fånge på detta hemska ställe!”
Anneli kände sig förvirrad. Först en tomte, sedan en gås, ett spöke och nu en talande kanariefågel? Vad var det som pågick egentligen?
”Kalle,” sa hon försiktigt, ”vet du något om en man som heter Gustav? Han försvann här för femtio år sedan.”
Kalle fnös. ”Gustav? Den gamle tråkmånsen? Han stack ju med Trädgårdsmästaren, den lilla raringen!”
Agnes flög upp i luften, hennes genomskinliga gestalt vibrerande av ilska. ”Vad sa du? Gustav stack med Trädgårdsmästaren?”
Kalle nickade. ”Japp. De rymde till Paris och levde lyckliga i alla sina dagar.”
Agnes bleknade. ”Paris?” viskade hon. ”Men… men jag väntade på honom i alla dessa år…”
Plötsligt kände Anneli en stark doft av kaffe. ”Johan,” sa hon, ”känner du det?”
Johan nickade. ”Det kommer från… skafferiet!”
De rusade tillbaka till skafferiet, med Agnes och Kalle hack i häl. Där, mitt bland syltburkarna och mjölpåsarna, stod tomten och bryggde kaffe på ett spritkök. Han hade dukat upp ett bord med pepparkakor och lussebullar, och gåsen satt bredvid honom och mumsade på en ostmacka.
”Varsågoda,” sa tomten med ett leende. ”Kaffet är klart!”
Anneli och Johan stirrade på varandra. Det här var ju helt galet! Men samtidigt… var det inte lite mysigt också? Kanske var det precis vad de behövde, mitt i all detta kaos: en kopp kaffe med en tomte, en gås, ett spöke och en talande kanariefågel.
Kapitel 4: ”Poltergeist, präster och panikartad pajkastning”
Kaffet var starkt, pepparkakorna smälte i munnen och lussebullarna var saftiga. Anneli och Johan, som för bara några timmar sedan varit övertygade om att de höll på att bli galna, började vänja sig vid det absurda sällskapet. Tomten, som presenterade sig som Nils, visade sig vara en riktig charmör med glimten i ögat och en outsinlig repertoar av roliga historier. Gåsen, som hette Gunhild, var mer tillbakadragen men hade en torr humor som fick Anneli att fnissa. Kalle, kanariefågeln, kvittrade glatt från sin bur och kommenterade allt och alla med syrliga kommentarer. Och Agnes, spöket, hade slutat gråta och lyssnade nu fascinerat på Nils historier om tomtelivet på Nordpolen.
Men lugnet varade inte länge. Plötsligt började det hända saker i skafferiet. Syltburkar flög genom luften, mjölpåsar välte och en burk inlagda gurkor exploderade med en ljudlig smäll. Anneli duckade för en flygande pepparkaka, Johan fick en påse socker över sig och Nils skrek: ”En Poltergeist! Akta er!”
Gunhild, gåsen, kacklade högt och flaxade med vingarna. Kalle, kanariefågeln, började sjunga en falsk version av ”O Helga Natt”. Agnes, spöket, svävade runt i rummet och ropade: ”Gustav! Är det du? Är det du?”
Mitt i kaoset kom Johan på en idé. ”Prästen!” ropade han. ”Vi måste ringa prästen!”
Anneli nickade. ”Bra idé! Han kanske kan driva ut Poltergeisten!”
Johan sprang till telefonen och slog numret till kyrkoherden. Medan han väntade på svar, fortsatte kaoset i skafferiet. En paj, som Anneli hade bakat tidigare på dagen, lyfte från bordet och delade sig i luften. Pajbitar flög genom rummet som projektiler, och snart var alla, inklusive Nils, Gunhild, Kalle och Agnes, täckta av blåbär och vaniljsås.
När prästen äntligen svarade, försökte Johan förklara situationen. ”Jo, hej… det är Johan på Tostarps Pensionat… vi har lite problem… en tomte, en gås, ett spöke, en talande kanariefågel och en poltergeist… ja, precis… i skafferiet…”
Prästen, en vänlig men något förvirrad man, försökte lugna Johan. ”Ta det lugnt, min son. Andas djupt. Jag kommer direkt.”
En halvtimme senare anlände prästen till Tostarps Pensionat. Beväpnad med bibel och vigvatten, steg han in i skafferiet. Synen som mötte honom fick honom att tappa andan. Tomten, gåsen, spöket och kanariefågeln satt runt bordet, täckt av paj, och stirrade på honom med stora ögon. Poltergeisten verkade ha lugnat ner sig, men luften var fortfarande tjock av spänning.
Prästen harklade sig. ”Ehm… får jag be om största möjliga tystnad?”
Men innan han hann börja läsa ur bibeln, hände något oväntat. Gunhild, gåsen, hoppade upp på bordet, sträckte ut halsen och… började sjunga. Och det var inte vilken sång som helst. Hon sjöng ”Inte Ens En Kolvastång” med Joddla Med Siv, och hon sjöng den med en röst som fick änglarna att gråta.
Prästen, tomten, spöket, kanariefågeln och Anneli och Johan stirrade på Gunhild med öppen mun. Ingen hade kunnat ana att den tillbakadragna gåsen hade en sådan röst. När hon sjungit klart, rådde en andäktig tystnad i skafferiet.
Till slut bröt prästen tystnaden. ”Det här… det här var ju fantastiskt!” utbrast han. ”Gunhild, du har en röst från himlen!”
Och så, mitt i all kaos och förvirring, hittade de en gemensam glädje i musiken. Prästen glömde bort att driva ut Poltergeisten, tomten glömde bort sina tomteuppdrag, spöket glömde bort sin sorg och kanariefågeln glömde bort att vara gnällig. Tillsammans sjöng de julsånger, åt pepparkakor och drack kaffe, och för en stund kändes det som om allt var möjligt.
Kapitel 5: ”Förklaringar, försoning och en uppdykande fästman”
Efter den spontana konserten i skafferiet infann sig ett märkligt lugn. Poltergeisten hade försvunnit, syltburkarna stod prydligt på hyllorna och mjölpåsarna stod stadigt på golvet. Anneli och Johan, utmattade men upprymda, satt vid bordet tillsammans med sina nya vänner. Nils, tomten, hade slutat kasta pepparkakor och berättade nu lugnt om hur han hamnat på Tostarps Pensionat av misstag. Han hade egentligen varit på väg till en förskola i närheten, men hans magiska kompass hade fått fnatt och lett honom fel.
”Det är den där förbaskade mobilmasten,” muttrade han. ”Den stör ut all magi.”
Gunhild, gåsen, hade sjungit sig hes och satt nu och drack te med honung. Kalle, kanariefågeln, hade slutat vara gnällig och kvittrade nu glatt ikapp med radion. Och Agnes, spöket, hade slutat gråta och funderade nu på hur hon skulle ta sig till Paris för att leta upp Gustav.
”Fast jag är lite besviken på honom,” sa hon. ”Att han stack med trädgårdsmästaren…”
Just då började det lysa starkt i rummet. Alla kisade mot ljuset, och mitt i allt dök en gestalt upp. Det var en man, klädd i en gammaldags kostym, med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
”Gustav?” utbrast Agnes. ”Är det verkligen du?”
Mannen stirrade på Agnes. ”Agnes? Men… hur är det möjligt? Du är ju… ung!”
Det visade sig att Gustav, precis som Agnes, hade fastnat i en tidsbubbla. Han hade levt i femtio år i en parallell verklighet, också han på jakt efter sin försvunna fästmö. Nu, tack vare poltergeisten och den magiska energin i Gunhilds sång, hade tidsbubblan spruckit och de hade återförenats.
Anneli och Johan, som bevittnat allt detta, kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Det här var ju en riktig kärlekshistoria!
Nils, tomten, harklade sig. ”Nu när allt är löst, så måste jag nog fortsätta min resa,” sa han. ”Det är många barn som väntar på sina julklappar.”
Gunhild, gåsen, kacklade instämmande. ”Jag följer med dig, Nils. Det är dags att flyga söderut.”
Kalle, kanariefågeln, flaxade med vingarna. ”Jag hänger på! Paris låter spännande.”
Och så, lika plötsligt som de dykt upp, försvann tomten, gåsen och kanariefågeln. Kvar i skafferiet stod Anneli, Johan, Agnes och Gustav.
”Tack för allt,” sa Agnes med ett leende. ”Ni har gett mig mitt liv tillbaka.”
Gustav tog Agnes hand. ”Och du har gett mig mitt,” sa han. ”Nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar.”
Och med det flöt Agnes och Gustav ut ur skafferiet, hand i hand, redo att börja sitt nya liv tillsammans. Anneli och Johan stod kvar, ensamma men fyllda av värme och glädje. De hade upplevt det mest otroliga, och de visste att de aldrig skulle glömma den här julen.
När de gick upp ur källaren, kände de sig lugna och förväntansfulla. Deras ledighet hade visserligen inte blivit som de tänkt sig, men den hade varit fylld av magi, skratt och kärlek. Och vem vet, kanske skulle de få fler oväntade besök i framtiden. Tostarps Pensionat var ju trots allt en plats där allt var möjligt.
Epilog
Våren kom till Tostarps Pensionat med spirande grönska och fågelsång. Anneli och Johan hade öppnat igen efter sin minst sagt händelserika ledighet, och gästerna strömmade till. Ryktets hade spridit sig om den goda maten, den vackra utsikten och den… unika atmosfären. Många kom dit i hopp om att få se en skymt av tomten, gåsen eller spöket, men de enda övernaturliga inslagen var det ovanligt starka kaffet och den ständigt leende Anneli.
En solig eftermiddag satt Anneli och Johan på verandan och njöt av lugnet. De hade precis serverat lunch till en busslast pensionärer och nu var det dags för en välförtjänt kaffepaus.
”Du Johan,” sa Anneli, ”kommer du ihåg tomten Nils?”
Johan log. ”Hur skulle jag kunna glömma honom? Han var ju inte direkt diskret.”
”Och Gunhild, gåsen?” Anneli fnissade. ”Hon hade en fantastisk röst, eller hur?”
”Ja, det var en riktig överraskning,” sa Johan. ”Och Kalle, kanariefågeln… undrar hur han har det i Paris?”
Just då hördes ett ljud från himlen. De tittade upp och fick se en flock gäss flyga förbi i en perfekt V-formation. Och längst fram, ledande flocken, flög en stor, vit gås.
”Titta, Johan!” utbrast Anneli. ”Det är Gunhild!”
De vinkade till gåsen, och Gunhild svarade med ett glatt kacklande. Bredvid henne flög en liten, rödklädd figur.
”Och Nils!” ropade Johan. ”Han har hittat en ny kompass!”
Anneli och Johan skrattade och vinkade tills flocken försvunnit ur sikte. De visste att deras vänner hade det bra, och de kände en varm glädje sprida sig i kroppen. Livet på Tostarps Pensionat var kanske inte alltid lugnt och förutsägbart, men det var definitivt aldrig tråkigt.